singeltjejernas

Jag borde ha vetat att S skulle ha rätt, att alla skulla ha rätt om att denna helg inte skulle bli bra. Det började redan fel när jag mötte dig, allt kändes så fel. På kvällen var du konstigt flirtig, som om du ville testa gränsen. Vi drack, hade det nice å sedan giick vi till ett rockställe. Vet ni hur tragisk en 28 åring kan vara. Du vägrade ta av sig jackan, för att du hade fel tröja på dig, å när jag stod ute och rökte med en ovänn till dig, ville du veta i exakta ord vad vi hade sagt till varandra. Jesus du är så panikslagen över allt. Är det inte frisyren, kläderna, är det vad folk tycker och tänker om dig. Tror att det alla enbart tänker om dig är: sluta vara känslokall psykopat, som är elak och super när han inte tål ALKOHOL.
I fredags natt strulade vi, tyvärr råkade jag bekänna allt jag kände/känner för dig, detta under tårar och när vi kom upp till dig, strulade vi mer i din soffa, nej nej inget sex. När du hade fått nog puttade du ur mig från soffan ner på golvet.  Lördagen jo tjenare du. Fast den var i inte så krystad i alla fall, du gav dina smått flirtiga kommentarer å sedan ngr timmar efter var det åter dags för alkohol. Den kvällen slutade med att en annonym tjej sa till mig "han älskar dig, han dansar, tittar på dig hela tiden" en annan sa " hur länge har ni varit tillsammans". Fick sedan höra att du hade snackat me en av dina polares tjejer och sagt att du inte hade ngr känslor alls för mig. Tack för den. Han sa även "anledningen till att det aldrig har funkat mellan oss, är för att du inte är tillräckligt smart". Blev helt paff, men inte tyst, blev skit lack och svarade. "Nej anledningen till att det inte har funkat är för att vårat sexliv aldrig har varit bra". Men detta lär han aldrig minnas tyvärr, för han var full som alltid. Men tror ngn stanns att han gör just det, men det skulle han aldrig erkänna.  Den ni tog skruv, han blev skit sur. Men vaddå. När vi tog tunnelbanan hem ville jag slå dig så jävla hårt. Men det gick inte för E snackade med dig. Ni pratade verkligen om allt och jag grät innombords. För vad tjänade det till?  Var skit ledsen på alla när jag somnade. Innan jag gjorde det, sa jag till E att jag skulle sticka innan alla vaknade. Hon sa "jag följer med". Stack inte den kvällen, var fan skulle jag gå klockan 3 på morgonen, dessutom skulle du inte få vinna, dvs du skulle inse att du hade sårat mig och jag hade lämnat allt utan att kunna säga hejdå.  Morgonen där på stack jag vid elva E hade åter ett snack med dig om att hon inte respekterade dig å aldrig mer ville träffa dig, under denna tid stack jag, men hon hann upp mig. Vi satt på ett fik och jag var tom och kall inombords. Visste inte vad jag skulle säga, jag var inte arg bara besviken på henne, men älskade henne ändå. När vi mötte hennes kille senare, sa han att du hade velat följa me ner på stan och umgås mera. Är du sjuk i huvudet, var nåågonstanns fick du för dig att jag o e älskade den idéen. K sa när han såg mitt trötta ansikte. "C var ngn stanns trodde du att han hade förändrats? Han har ju varit så här i sex år". När jag tog tåget hem igår bestämde jag mig, äntligen, att aldrig mer prata med dig, träffa dig, för nu ska du fan bort ur mitt liv. Du är anledningen till att jag inte har ngn kille, för det har funnits ngr, men de har jag inte gett ngn chans för jag har jämfört alla med dig, till vilken nytta, när de har varit 100 gånger bättre. Nu ska du ut från mitt hjärta, min hjärna. Hmm alla hade rätt, fan också.